Spöket på Stora Mossen
av Kim M Kimselius
Utkom 2013
En spökbok, hästbok och deckare, allt i ett, blir ett spännande äventyr.
Baksidestext:
Meya och hennes vänner brukar träffas vid kanten av Stora Mossen för att berätta spökhistorier. En kväll hör de ett förskräckligt skri från mossen och alla rusar hastigt hem, skrämda av ljudet.
Av sin pappa får Meya höra talas om spöket på mossen. Tillsammans med sina vänner bestämmer hon sig för att ta reda på om det verkligen finns ett spöke.
Av misstag blir hon ensam i mörkret och hör återigen ljudet. Som den detektiv hon är, låter hon sig inte skrämmas, utan ger sig på jakt för att hitta spöket. Då råkar hon ut för något som är ännu mer skrämmande än spöken.
Kim M. Kimselius har sedan debuten 1997 fångat läsare i alla åldrar med sina fristående historiska äventyrsböcker om Theo och Ramona. 2021 har Kim gett ut över 60 böcker. Kimselius debutbok, Tillbaka till Pompeji, har översatts till många språk och blev utsedd som en av årets bästa utländska böcker på Island 2009. Kims böcker har läsare i alla åldrar, från 7 år upp till 98 år.
Recensioner av Spöket på Stora Mossen:
"Gud vad bra den var! Det var så jag blev spökrädd och det har jag inte varit på väldigt många år. Boken hade en väldigt bra fart, sidorna bara flög framför ögonen. Ett kapitel och sen var jag fast. Det är så det ska vara när man läser en riktigt bra bok!" Christoffer van Woensel
"Har läst boken Spöket på Stora Mossen, så spännande kunde inte slita mig från boken, jätte bra! Ska läsa dina andra böcker också." Katrin Lavesson
"Kunde inte släppa boken : ) Jättespännande och bra: )" Paulina Nilsson
"Språket är medryckande och lätt att förstå, och tack vare att berättelsen är så pass spännande blir boken en riktig bladvändare." Bibliotekarien läser
"Kim Kimselius gör aldrig sina läsare besvikna! Med spännande historier, underbart språk och ett fantastiskt sinne för att intressera läsarna att själva forska vidare i de ämnen hon behandlar, ger Kim en läsupplevelse som varar betydligt länge än boken i sig. Läs Spöket på Stora Mossen och läs sedan, om du inte redan gjort det, övriga fantastiska böcker hon skrivit för läsare av alla åldrar. Kims engagerande berättarådra ger verklig läsglädje!" Författaren Bodil Mårtensson
"Har läst klart Spöket på stora mossen. Den var den bästa boken av dina som jag har läst. Den får 10 poäng av 10." Tina Gunnarsson
"Kim M. Kimselius är en av våra mest produktiva barn- och ungdomsförfattare. Spöket på Stora Mossen är en riktigt spännande bok, en lättläst sträckläsarbok med ett roligt och unikt drag där en spökberättelse utvecklar sig till en deckarhistoria. Som läsare sitter man på helspänn hela tiden och man läser fort för att få veta hur det slutar. Boken passar både tjejer och killar åldern 9-12 år." BTJ, lektör Carole Lindström.
"Ett välskrivet äventyr som hela tiden håller läsaren på halster. Kim är bevisligen lika bra på att skriva spökhistorier som historiska äventyr!" Lektör Ingela Svensson
"Nu - alla spänningssugna killar och tjejer - nu har nagelbitarboken kommit! En spännande historia som definitivt får er att ha nattlampan tänd ikväll!" Lektör Annelie Nilsson
Läs SMAKPROV ur Spöket på Stora Mossen.
E-böcker av Kim M. Kimselius
Nu finns många av Kim M. Kimselius böcker även som
e-böcker. Här är en länk till Kimselius e-böcker.
Utdrag ur Spöket på Stora Mossen:
”Blodet droppar… Blodet droppar…”
Thomas berättade så kusligt och verkligt att Meya riktigt kände hur blodet droppade på huvudet och hur det fortsatte att rinna nedför nacken, utefter ryggen. Hon rös till.
”…I små koppar… I små koppar…”
Egentligen var det löjligt att bli så rädd och nervös som Meya blev, för hon visste vad som skulle komma. Men nu, precis som alla tidigare gånger, hade de värmt upp med spökhistorier, medan skymningen sakta hade sänkt sig över dem, där de satt tätt ihopkrupna i den lilla gräsbeväxta sandgropen. Därför kände Meya rädslan krypa i kroppen när mörkret nu hade lagt sig och träden runtomkring verkade ha kommit allt närmare. Fastän hon var beredd på vad som skulle komma, flög hon upp med ett skrik när Thomas hoppade upp och skrek de sista orden:
”SKELETTEN HOPPAR!”
Han skrek så högt att det borde ha skrämt vartenda spöke som lurade på dem i mörkret.
Efter att de alla hade hoppat upp och skrikit, satte sig Thomas ned, nöjd med sig själv. Han hade lyckats ännu en gång.
”Ses vi imorgon?” frågade Ingvar och verkade helt oberörd av mörkret, spökhistorierna och det skrik som han alldeles nyss hade gett ifrån sig.
Alla svarade ja, förutom Peter, som hade förhinder. Ja, det var så han kallade det. Fastän de försökte få ur honom vad han skulle göra teg han med hårt sammanbitna läppar, medan ögonen glittrade nöjt.
När de hade rest sig och Meyas schäfervalp Kiddy glatt skuttade omkring dem, vilt skällande av glädje över att det äntligen hände något igen, sa Peter:
”Förresten… Har jag berättat om spöket här på Stora Mossen?”
Alla skakade nekande på huvudet, samtidigt som de slängde en hastig blick mot den svartglänsande, illaluktande mossen.
”Okej, då berättar jag om det i övermorgon”, sa Peter och började ta sig upp ur sandgropen.
”Nej vänta!” ropade Per. ”Du kan väl berätta nu.”
”Hinner inte!” sa Peter, efter att ha slängt en hastig blick på klockan. ”Måste vara hemma före nio och hon är fem i nu. Vi syns! Hejdå!”
I nästa stund var han uppe vid kanten av gropen, smälte ihop med mörkret och tycktes försvinna likt en vålnad.
”Har ni hört något om ett spöke här?” frågade Meya och hörde själv hur rädd hon lät.
Hon var redan uppskrämd av alla spökhistorier, sedan avslutar Peter med att berätta att det finns ett riktigt spöke här, ett ”livs levande” spöke. Hon rös till!
”Fryser du?” sa Rickard och la handen på hennes axel.
”Nejdå. Har du det?” frågade Meya igen.
”Spöket menar du?” sa Rickard.
Meya nickade.
”Nej, jag tror inte det, fast ändå… När jag tänker efter har jag hört någonting, men riktigt vad det var kommer jag inte ihåg. Måste inte du också vara hemma till nio? Klockan är strax nio!” sa Rickard.
”Oj, då måste jag rusa. Kiddy… Kiddy kom! Skynda dig! Vi ska hem!” ropade Meya.
Hennes lilla schäfervalp kom glatt skuttande till henne och gav henne en blöt puss på handen.
”Klarar du dig hem själv Meya?” frågade Rickard och lät väldigt beskyddande.
Han var ett år äldre än de andra och kände alltid att han var tvungen att ta hand om alla.
”Varför skulle jag inte det? Jag är elva år! Snart tonåring! Nästan vuxen!”
Meya försökte låta tuff och skratta, men lyckades inte speciellt bra, det blev mest ett hest kraxande.
”Nej, jag måste rusa”, sa Meya och vinkade hejdå.
Med en vilt skuttande Kiddy runt benen rusade hon uppför sandkullen. Meya var tacksam för att hon var sen. Det gav henne anledning att springa genom skogen, ja att springa hela vägen hem om hon ville och det ville hon! Som enda flicka i gänget gällde det att inte visa sig rädd, trots spökhistorier, mörker och livs levande spöken. Därför var Meya mycket tacksam över att hon var sen och sprang fortare än vad hon någonsin hade gjort, samtidigt som det kändes som alla världens spöken nafsade henne i hälarna.
